Det svenska laget på plats i utställningshallen, Sofia Edlind stående längst till vänster i bakre raden.

Foto: Kenth Svartberg

Traditionsenligt samlades landslaget och reserverna i Hörby för träning och förberedelser inför VM. Träningen var mycket givande, och Hörby bk ställde
generöst upp med sina lokaler och bjöd på mat. Efter tre dagar i Skåne var det dags att köra mot Frankrike. Resan gick utan större problem och vi samlades i mässhallen, parc de l'Exposition, norr om Paris, tidigt på torsdag morgon för invigning samt träning.

Den franska planeringen lämnade mycket att önska. Det fanns inget schema för ländernas träning, det var sagt att vi skulle träna efter invigningen som skulle vara kl 09.30, men sköts upp till 17, eller rättare sagt 18. Vilket gjorde att även banketten, där lagen äter gemensam middag, flyttades till sena kvällen. Det var bara att gilla läget och försöka tänka på det som går att påverka. Kursen i mental träning som Niina hade på Lidingö bk kom väl till pass.

Det kändes bra att få komma in i ringen och träna mina 6 min. Ringarna var
fina och upplägget verkade bra. Det var väldigt mycket som hände runt ringarna och ljudnivån var öronbedövande. Ca 30.000 utställningshundar och minst lika många besökare var på plats under helgen. Det gäller att man gjort sin störningsträning ordentligt.

På fredagen tävlade Maria med Ylle, Camilla med Offe (reserv), Ditte med Abby (reserv) Diana med Zakk, Niina med Skoj samt Lena med Tease (reserv) lagmässigt låg Norge i topp efter den första kvaldagen, men Sverige låg inte så långt efter.

På lördagen var Mona med Alfred (reserv) först ut. Nästa ut var Helena med
Picknick som inledde riktigt bra, men fick dessvärre en nolla på rutan. Nu
var det riktigt spännande, lagtävlingen skulle avgöras. Det första som skedde var att Ryssland tog över silverplatsen av Sverige. Alla ryska ekipage hade gått och nu kunde de inte förbättra resultatet. Kvar fanns de nordiska länderna. Norge ledde och hade ett riktigt starkt kort kvar - Line och Harry Pepper, vilka de flesta nog räknade med skulle se till att lagguldet gick till Norge. De visade upp mycket fina moment och belönades med höga poäng. Men så kom de till momentet som knäckte många ekipage under detta VM- vittringen. Efter många varv runt pinnarna var nollan ett faktum. Och lagtävlingen var fortfarande öppen!

Sverige hade nu två ekipage kvar i laget. Efter lite räkning visste vi att vi behövde att något av de sista svenska ekipagen gjorde minst 270 poäng. Inte jättesvårt på en vanlig tävling, men på ett VM? Jag och Tia var först ut. Vi hade tyvärr tappat lite på sittandet i grupp då platsmomenten var lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Första ringen gick strålande. I andra ringen blev Tia störd av något bakom sig under fjärrdirigeringen. Där tappade vi en hel del poäng, men jag var hemskt nöjd med Tias insats. Poängen - 265,25 - säkrade en medalj då vi gick om Ryssland, men räckte inte till för att ta Sverige till ledning.

Men vi hade ju Monas och Marvin kvar. Och vilken fin runda de gjorde. Spänd
väntan runt resultattavlan. Till slut kom det - 270 poäng! Sverige i täten. Det fanns ett hot kvar, en finsk kelpie som behövde få ihop 274 poäng. De gick väldigt bra ända fram till- ja, det går säkert att lista ut: vittringen. Samma osäkerhet som vi sett hos flera andra hundar, och en för Finland förödande nolla.

En bild från prisutdelningen med guldlaget i mitten. Sofia och Tia syns inte i bild, men det betyder mindre - de är med i laget!

Foto: Kenth Svartberg

Med en halv poängs marginal tog vi guldet!!

Under söndagen upplevde jag att Tia var lite trött. Vilket inte var så konstigt med tanke på vår resa, all träning och den jobbiga miljön. Hon hade lite svårt att koncentrera sig fullt ut på sina uppgifter, och i rutan hade hon inte tid att vänta på min inkallningssignal. Tyvärr blev det en nolla och ingen placering för oss. Bättre gick det för lagkamraten Niina med den glada tollaren Skoj, som fick resa hem med en silverpokal i bagaget. Vann individuellt gjorde Maren och Amira från Norge, det var det ekipage som även vann nordiska i vintras.

Efter Paris VM har Tia fått något guldskimrande i pälsen, och vi hoppas på att få dra på oss landslagsoverallen snart igen.